Foto: Fredrik Jönsson/Riktpunkt

Polisiär eller social kris?

Den tidigare SVT-journalisten Elisabet Höglund drar en lans för att förstärka polisen, en förstärkning som ska ske genom att militären ska involveras i det polisiära arbetet. I ett inlägg på sin blogg konstaterar hon att det ökade antalet skjutningar har gett upphov till en outhärdlig börda för polisen att bära själv, och då vill hon att bördan ska delas med militären eftersom det på vissa håll råder något som hon liknar vid ett krigstillstånd.

Att Sverigedemokraterna i Malmö instämmer är ju föga förvånande, de är en del av det etablissemang som varit drivande i den sociala nedrustningen, en politik som man försöker dölja med rasistiska slagord, man har konsekvent varit motståndare till alla reformer som i någon mån skulle förbättra de arbetandes läge.

Sverigedemokraterna ställer sig alltid på arbetsköparnas sida, vi har sett det i frågan om offentlig upphandling, import av arbetskraft, mot skattehöjningar och nerlagda röster i riksdagen för att införa ett socialt protokoll i Lissabonfördraget.

Ansvaret för den bedrövliga situationen på det sociala området i Malmö är både de styrande och den så kallade oppositionen ansvarig för. Och det är inte en situation som löses med huvudlösa förslag eller mer av den hittillsvarande politiken.

Att polisen liksom andra delar av den offentliga sektorn drabbats av omorganiseringshysterin är ju något som varit tydligt, omorganiseringar syftande till besparingar i den offentliga budgeten, de har varit legio de senaste åren inom i synnerhet sjukvård och skola. Men även inom andra delar av de samhälleliga strukturerna: Försäkringskassan, socialtjänst och inte minst inom arbetslöshetskassan på grund av den omfattande massarbetslösheten. Men också bostadsbristen som politikerna låtit växa för att hålla uppe bankernas profiter bidrar till utanförskap och sociala problem som är grogrunden för rekryteringen till kriminella gäng.

Det är en politik som skapat stora socioekonomiska problem som bidragit till en ökad kriminalitet, samtidigt som EU-medlemskapet har lagt hinder i vägen för att förhindra eller begränsa insmuggling av vapen och droger.

Polisen och politikerna har stora svårigheter att skilja på sociala protester och kriminalitet, där har man även betraktat de berättigade sociala protesterna som kriminalitet, och att tro att militären skulle kunna lösa socioekonomiska problem är ytterligare ett huvudlöst förslag.

Vi behöver social upprustning och en politik som bryter med EU-diktaturens politik.

Vi behöver en utökad demokrati och en möjlighet för medborgarna att påverka sin egen vardag, deras ”valfrihetspolitik” har hittills bara begränsat den och fört över skattepengar till kapitalisterna och storföretagen.

Det skamliga förslaget som infördes efter EU-protesterna i Göteborg 2001 möjliggjorde för polisen att inkalla militär vid social oro, ett förslag som snarast bör begravas. Vi minns fortfarande Ådalen där fem människor sköts ihjäl av militären – fem personer skadades.

Text: SKP Malmö
Foto: Fredrik Jönsson/Riktpunkt

Nyfiken på kommunismen?

Efter succén i Stockholm och Uppsala så erbjuds nu också Kommunistisk grundkurs i Malmö för alla intresserade. Kursen varvar föreläsningar med grupparbete och självstudier. Kursen är ett måste för alla som vill lära sig mer om den kommunistiska ideologin.

Marx, socialismen och den orättvisa kapitalismen.
Lenin och imperialismen. Fascism och krig. Och mycket mer.

Lär dig grunderna i den kommunistiska ideologin på fem träffar i Malmö.

Onsdagarna 9, 16, 23, 30 november och avslutning lördagen den 3 december.

Anmäl dig senast 1 november till malmo@skp.se.

Sveriges Kommunistiska Parti Malmö

Malmös kommunister stod enade inför internationella kvinnodagen

Lördagen den 5 mars samarrangerade Sveriges Kommunistiska Parti Malmö och Kommunistiska Partiet Malmö, med respektive ungdomsförbund, en lyckad manifestation inför internationella kvinnodagen.

Lisa Engström.

Lisa Engström.

Torgmötet inleddes klockan 12 på Möllevångstorget av konferencier Lisa Engström. Sedan talade Marie Norgren (SKP), Karin Brag (KP), Victor Diaz De Filippi (SKP) med flera. Åhörarna lyssnade till trevlig musikunderhållning av bland annat Nadia Montes.

– Det blev ett lyckat arrangemang som visar att när två kommunistiska partier samarbetar leder det till framgång, säger Håkan Jönsson, SKP Malmös ordförande.

Victor Diaz De Filippi.

Victor Diaz De Filippi.

Victor Diaz De Filippis tal:
Internationella kvinnodagen kommer i år liksom många tidigare år att firas i hela världen, och det är ju glädjande. Initiativtagarna ville genom att lyfta fram en internationell kvinnodag i synnerhet lyfta fram arbetarkvinnornas situation och mobilisera dessa för förändringar i samhället som gav dem lika rättigheter, inte bara i hemmet utan framför allt på arbetsmarknaden.

Clara Zetkin var övertygad om att kvinnornas frigörelse hängde intimt samman med arbetarklassens frigörelse, och arbetarklassens frigörelse var inte möjlig utan kvinnans frigörelse från slavarbetet i hemmet och på arbetsmarknaden. Och utvecklingen har inte kunnat vederlägga hennes övertygelse.

Fortfarande är arbetarklassen av båda könen bunden vid löneslaveri och utsätts för exploatering. Formerna har förändrats på de drygt hundra år som förflutit sen internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn beslutade att göra den 8 mars till en kampdag för arbetarkvinnorna, men i de praktiska handlingarna är förändringarna för små för att kvinnorna ska kunna nöja sig med dessa.

Trots att nästan alla partier från moderaterna till yttersta vänstern numera bekänner sig som feministiska partier och att det dessutom har bildats ett speciellt feministiskt parti, med en avhoppad vänsterpartist som ledare, står frågan om arbetarkvinnornas rättigheter fortfarande och stampar på samma plats. Varken rödstrumpor, feministiskt initiativ eller andra borgerliga kvinnorörelser har haft kraft och förmåga till verklig förändring, och frågan är om de egentligen har haft viljan. Det har snarare varit en anpassning till den borgerliga individualistiska ideologin där det gäller att armbåga sig så långt fram som möjligt. Nu har man i mångt och mycket lyckats ersätta klasskampen genom att göra feminismen till en modenyck med starka populistiska drag, så att alla politiska krafter skall kunna fira Internationella kvinnodagen.

Så har det inte alltid varit. Från början klassades den Internationella kvinnodagen som ett kommunistiskt jippo för att splittra familjen och under mellankrigstiden förbjöds manifestationer på Internationella kvinnodagen i flera länder. Manifestationer och demonstrationer som oftast vände sig mot de fascistiska hoten, krävde fred och kvinnornas rätt till arbete på lika villkor med männen.

Hitintills hade kvinno- och barnarbete mest betraktats som en möjlighet för kapitalägarna att utvidga sina profiter genom att efter behov dra in kvinnor och barn i produktionen, främst för att kunna pressa ner lönerna.

Den 7 mars 1980 undertecknade Sverige FN- deklarationen ”Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor” vilken trädde i kraft den 3 september 1981. Artikel 11 lyder som följer: 1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden för att, med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, säkerställa samma rättigheter särskilt a) rätten till arbete såsom en oförytterlig rätt som tillkommer alla människor; b) rätten till samma anställningsmöjligheter, inklusive användning av samma urvalskriterier vid anställning; c) rätten till fritt val av yrke och anställning, rätten till befordran, anställningstrygghet samt alla anställningsförmåner och tjänstevillkor, liksom rätten till yrkesutbildning och omskolning, inklusive lärlingsutbildning, högre yrkesutbildning och återkommande utbildning; d) rätten till lika lön, inklusive förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika värde liksom till lika behandling i fråga om arbetsvärdering; e) rätten till social trygghet, särskilt då det är fråga om pensionering, arbetslöshet, sjukdom, invaliditet och ålderdom samt annan arbetsoförmåga liksom rätten till betald semester; f) rätten till arbetarskydd, inklusive skydd för fortplantningsfunktionen.

I samband med FN- deklarationen har internationella kvinnokonferenser hållits i Mexico City 1975, Köpenhamn 1980, Nairobi 1985 och Peking 1995, men ingen av konferenserna har kunnat lyfta frågan om jämställdhet som konferensen inspirerad av Clara Zetkin i Köpenhamn.

Därför att frågan om jämställdhet inte handlar om hur många kvinnor som sitter som VD eller i bolagsstyrelser i de imperialistiska företagen. Imperialism och kapitalism är bärare av klassorättvisor, utsugning och förnedring och för oss kommunister är det självklara valet att avskaffa dessa institutioner för att skapa ett verkligt demokratiskt och rättvist samhälle. Vi kommunister nöjer oss inte med representation, vi tror inte på något imaginärt systerskap eller särskilda kvinnliga egenskaper. Trots att feminismen har blivit ett modeord, ett bihang som feministisk utrikespolitik och feministiska invandringspolitik kan vi när vi närmare skärskådar vad som ligger bakom tydligt se att under namnet feminism förs det en oerhört reaktionär politik, en politik har inneburit, sänkta löner och sänkta bidrag till kvinnliga ensamstående föräldrar för att inte prata om död och förintelse. Madelaine Albright, Cherie Blair, Hilary Clinton, Birgitta Olsson och Margot Wallström för att inte glömma bort Svenskt näringslivs VD Carola Lemne är kvinnor som bekänner sig till feminismen vars intressen knappast sträcker sig till sina så kallade systrar som tillhör det arbetande folket.

Vi kommunister tror på en gemensam kamp oavsett kön, att det är klasskampen som förändrar världen. 8 mars är en socialistisk kampdag, så låt oss fira den som en sådan också. Ingen klasskamp utan kvinnokamp och ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Artikel från Riktpunkt.nu.

”Problemen i Malmö är ingen invandringsfråga – det är en klassfråga”

”… Sveriges Kommunistiska Parti Malmö menar att den organiserade brottsligheten med narkotika och vapen är en polisiär fråga. Men samhället och arbetarklassen måste utrota orsakerna till kriminalitet och det som skapar den, både den kriminalitet som bedrivs på gatunivå och den som dirigeras från direktionsrummen i banker och företag.”

Det skriver Håkan Jönsson, ordförande i SKP Malmö, på sajten Nyheter24.

Malmö stadshus. Foto: Mrkommun/CC-BY-SA-3.0

Vänsterpartiet är inget oppositionsparti i Malmöpolitiken

Vänsterpartiet har hoppat av Malmös ”rödgröna” budgetförhandlingar efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet krävt nedskärningar på 100 miljoner kronor i budgeten. Själv uppger Vänsterpartiet Malmö att ”S och MP bryter överenskommelsen” partierna haft sedan sex månader tillbaka.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har styrt Malmö i en koalition sedan 2006. Dessförinnan var Vänsterpartiet ett stödparti åt Socialdemokraterna under många år. Därmed råder det ingen tvekan om att Vänsterpartiet varit med om att skapa den rådande situationen för Malmöborna.

I ett populistiskt utspel försöker alltså nu Vänsterpartiet framhäva sig som ett oppositionsparti i Malmöpolitiken. Förmodligen har mer än 1 000 miljoner satsats på subventioner till hotell, kongresshallar, privatiseringar och en del andra obskyra projekt. Under samma tid har barnfattigdom, trångboddhet, hemlöshet och bostadsbrist permanentats. Arbetslöshet och beroende av försörjningsstöd har ökat lavinartat, liksom antalet barn i grupperna på förskolorna. Nedskärningar inom äldrevården och skolan har varit legio. Försörjningsstödet har strikt fixerats vid riksnormen.

Kollektivtrafiken har raserats genom bland annat satsningar på ”superbussar” för 80 miljoner. Vi har haft Jobb Malmö som till stor del lyckades ordna jobb till släktingar och bekanta till politikerna. Man har fört en politik som gjort Sverigedemokraterna till tredje största parti i Malmö.

Varför fattigpensionärer, det finns det gott om i Malmö, och andra fattiga, skall betala deras politiska misstag med en skattehöjning tillhör knappast rättvisan, de kan börja med att sänka partistödet – det som under deras tid vid makten fått tillskott.

Sveriges Kommunistiska Parti Malmö anser att det finns andra möjligheter att finansiera en kommunal budget, bland annat kan man driva mer i kommunal regi och sluta använda dyra konsulter.

Text: SKP Malmö
Bild: Malmö stadshus. Foto: Mrkommun/CC-BY-SA-3.0